”Är våra lämplighetsbedömningar verkligen lämpliga i dag?”

• Tyvärr bygger finansbranschen sin lämplighetsbedömning mer på juridik än på psykolog, vilket innebär att man inte alltid fångar in risktoleransens dubbla natur. Det menar sparpsykolog Niklas Laninge.
Det är dags för branschen att erbjuda mer nyanserade lämplighetsbedömningar när det gäller riskpreferenser, och ta hänsyn till att risktolerans består av två olika komponenter: Hur farligt något uppfattas vara och hur mycket man tål den uppfattade risken. Det menar sparpsykolog Niklas Laninge med utgångspunkt från ny forskning på området.
Innan jag blev Optis sparpsykolog drev jag egen konsultverksamhet.
Ett av de jobbigaste uppdragen jag haft som beteendekonsult inom sparbranschen var att intervjua pensionssparare som för 10–20 år sedan aktivt valt att placera sin premiepension i fonder med mycket låg risk (räntefonder).
Intervjun med mig blev en smärtsam insikt om att de gått miste om väldigt mycket avkastning de senaste decennierna.
I samtalen blev psykologin tydlig. De tänkte: ”med min framtid vill jag inte ta någon risk, jag vill veta att pengarna inte försvinner.” Resultatet blev att de gjorde precis det mest riskfyllda en långsiktig sparare kan göra – de agerade affektivt, inte effektivt.
Det är sedan länge en gåta för mig hur samma människor som tycker att aktiefonder är skräckinjagande gladeligen tar stora risker i andra delar av livet. De skaffar barn, flyttar utomlands, startar bolag, hoppar fallskärm, bestiger berg. Hur kan en och samma person vara riskovillig på ett område och våghalsig på ett annat?
Psykologen Elke Webers forskning ger två svar vi i branschen behöver ta in.
- För det första är risktagande domänspecifikt. Den våghalsiga klättraren behöver med andra ord inte vara en risktagare med sitt sparkapital.
- För det andra består ”risktolerans” av två komponenter: hur farligt något uppfattas vara (perception) och hur mycket man tål den uppfattade risken (attityd). Vi i branschen mäter tyvärr båda aspekter av risktolerans samtidigt, trots att det är två olika saker.
Våra lämplighetsbedömningar fångar attityd, inte perception. Konsekvensen är att vi missar de sparare vars problem inte är att de tål mindre risk, utan att de upplever aktier som mycket farligare än vad de egentligen är. Det är där känslorna (det affektiva) vinner över det effektiva, eftersom vi inte ger spararen några verktyg att få syn på se sin egen perception av risk.
Min rekommendation är att branschen börjar mäta båda aspekterna av risktolerans. När en kund visar tecken på skev perception bör vi informera, inte bara registrera attityden och placera därefter. Ja, det skulle göra lämplighetsbedömningarna något längre och kräva lite mer av kunden, men fler skulle landa i ett sparande som är effektivt snarare än affektivt.
Jag jobbar själv på ett värdepappersbolag som i all mening är ett teknikbolag. Sedan starten 2014 har ambitionen varit att med digital teknik göra sparande tillgängligt för fler. Mina kollegor som möter kunder spelar fortsatt en viktig roll, men oavsett om mötet sker i en app eller med en rådgivare är det vi frågar om som avgör vad spararen sedan får. Tyvärr har även vi byggt vår lämplighetsbedömning mer på juridik än på psykologi och således inte alltid fångat risktoleransens dubbla natur.
Pensionsspararna jag mötte hade förmodligen inte behövt välja som de gjorde. De saknade inte viljan att göra det bästa för sitt framtida jag. De saknade en korrekt bild av vad som faktiskt var risken, och tyvärr fick de ingen hjälp i att korrigera sina missuppfattningar. Vi i branschen måste hjälpas åt för att se till att något liknande inte sker för nästa generations pensionstagare.
Niklas Laninge är sparpsykolog på den oberoende fondroboten Opti